Dagens inlägg kommer att bli ännu en uppvisning i hur intigheter ges kropp. De som skapar, ”skräddarsyr”, musik måste nog vanligen ha syften som övertrumfar konstnärlig skaparglädje: där styr genomkommersialiserade krafter. I programmet beskriver muzakkompositörer sin stajlade musik som ska säljas till hotell, spa, butiker etc. Citaten är försiktigt ”hyfsade”. Även om inte helt korrekt återgivna avspeglar de avsikten.
Jag stödjer historier och varumärken med musik. Om man vill vara ett exklusivt hotell kanske man spelar klassisk musik, är man ett fräscht och modernt hotell – spela man lite edgigare* musik.
Musiken ska stödja nåt slags budskap som vi har: här ska du slappna av, här vill vi öppna upp för samtal.
Ett exempel på en sådan slags musik spelas upp i programmet och reportern ber om ett utlåtande. Musikskaparen i fråga säger att ibland bör musiken vara intetsägande:
Om musiken laddas med något tvingas man till nån slags eftertanke och det kanske inte är vad hotellet vill.
Angående alltför hög musik i en bar blir svaret att ” om man spelar precis så högt att folk börjar klaga initierar man aktivitet och publiken köper en drink till”.
På frågan om inte en del gäster föredrar tysta hotell svarar musikkreatören: ”Jo, så kan det vara i exempelvis gamla stan, där måste du inte stödja historien, du har ju slottet och gamla stan omkring.”
För butiker gäller antingen pockande musik: ”man ska fatta snabba beslut, det gäller inte i en Hermès butik där jag ska processa beslutet”.
Varför citerar bloggen en massa språkmässigt och innehållsligt dunkla yttranden? Jo, bara för att de visar på en obskyr samtid. Som är svår att processa.
*Engelska ”edge” betyder ”kant”. För ett antal år sedan var uttrycket ”cutting edge” något som beskrev ”det allra senaste”
