Efter några inlägg av annan karaktär än den rent språkliga hoppar jag tillbaka in i gamla spår. Omgivningen förser en ständigt med sådant som måste nagelfaras, noga granskas och synas. Nagelfara är f ö ett rätt kul ord.
I SAOB framgår att ordet kommer från hur man för länge sen noga granskade att spikar satts i som de skulle. Betydelsen ”nagel” för spik, bult, plugg, finns kvar i svenskan vid sidan av (finger)nagel. Fler språk har samma dubbla betydelse: engelska nail och tyska Nagel, t ex. Franskan har ”clou” för båda, men då kommer vi även in på ”klo”. Jag backar ut från den språkhistoriska släktskapen, det leder för långt.
Kastar mig i stället över en välbekant irritation: det faktum att många börjat prata ett dubbelt språk. Det underlättar engelskans inglidande i svenskan, som folk kanske inte noterar, eller så skiter de i det.
Detta hörde jag någon säga: ”You know how it plays, du vet hur det funkar.” Och om ett lag i fotboll, detta förbrödrande kapitalistfenomen: ”De går för det!” Jodå, uttrycket har funnits länge, men kommer lika fullt från ”they go for it”. Vad sa man förr? Kanske ”de kämpar/kör på, de satsar (stenhårt)” ? Fotbollstokiga kanske minns?
Nu är det bara att ”gå för” en massa jox, ”gå för seger, gå för guld”. Själv går jag mot alienation (obs: klipphängare).
