Ett allt vanligare sätt, ett skitsätt, närmare bestämt, att numera vända sig till ”publiken” på, är det jolmigt och drypande känslosamma eller det skvallerantydande. Särskilt vid rapportering som inte behöver mer ”dekorationer” eller ”dramatik” eftersom verkligheten är tillräcklig nog, måste man uppleva det här som stötande om man har nån skam i kroppen.
En av våra stora tidningsdrakar har i dag rubriken: Annie Lööf: Jag gråter när lampan är släckt. De flesta svenskar känner till bakgrunden och kan i olika grad sätta sig in i skräcken. Så långt OK. Sen följer ingressen: Annie Lööf stod upp mot hat och hot, ända tills en terrorist utsåg henne till måltavla.
”Terrorist” har varit den gängse benämningen på den som är skyldig till mordet (liknande exempel finns). Tveklöst har han en svår, psykisk störning/sjukdom. Jag har problem med att personer som denne kallas ”terrorist”, då måste de ju dömas till fängelse. Och diagnosen blir oväsentlig. Jag hoppas NÅGON förstår vad jag menar, detta är ett grannlaga resonemang.
I radion hördes en journalist dramatisera sin berättelse om en turkisk flicka som giftes bort som sexåring. Reporterrösten darrade av menande, vrede och sorg, beskrivningen målande. Vad i alla glödheta? Behöver en sådan historia späs på? Vad händer inom svenska medier?
Tidningsdrake nr två gjorde reklam för en egen podd med orden: ”Allt du behöver veta om skandalen inom polisen. ” I sanningens namn är det inte mycket JAG BEHÖVER behöver veta om den. Känsloporr och skandalporr i allvarliga sammanhang. Skäms inte de här medierna?
