Det vi har riktat oss till i den problematik som vi har, för att ändra utvecklingen så har vi knytit oss an föräldrar och satsat på dialog med föräldrarna, öka tilltron till myndigheter tidigt och förtroendet och med det ökat kunskapen om individer.
Det startar en dialog som vi med våra verktyg kan ta vidare så vi kan göra ett antal åtgärder.
Det finns en desperation i hela kontexten.
Det är där vi försöker ringa in hela problematiken, vi måste kartlägga och ligga nära konflikterna.
Det är en av de utmaningar vi har, att bygga förtroende och tillit för våra spelplaner och åtgärdspaket och där är vi inte hemma än.
Jag avser inte att håna någon, skulle inte själv vilja ha mitt talspråk nedskrivit. Nej, det är inte det röriga språket som skrämmer utan ordens och begreppens samlade intighet. Hur kan det låta så här när det är allvarliga och livsviktiga förändringar man är ute efter?
