En i sanning knepig mening. Narrativ har, det är ingen överdrift, blivit något av ett språkligt virus. Det finns knappt en berättelse eller en historia kvar, det finns bara narrativ. Det tycks användas i en vidare betydelse, men mest är det nog fråga om en tvångsmässig anledning.
I ordböckerna Tre – svenska.se finns ordet främst som adjektiv, men även substantiv med innebörden berättelse ofta redovisad i kronologisk ordning och betyder då ”berättande”. Det går alltså lika bra att säga ”berättelse”, hör och häpna!
Då är det enklare med yttranden som ”Jag vill göra mina läppar” respektive ”Jag gjorde naglarna”. Det låter visserligen som en tävling med Skaparen. Få av oss kan ”göra” varken läppar eller naglar. Men nu ligger engelska (”do”) bakom så den nya betydelsen är nåt i stil med ”åtgärda läpparna/naglarna”. I dag vet minsta barn, tyvärr, att det betyder tjocka till läpparna samt sätta konstgjorda lååååånga naglar ovanpå de simpla saker man är född med.
Den sista ”översättningsexemplet” lyder: ”Jag omfamnar absolut elbilar”, som i förstone låter om än inte helskumt så oerhört märkligt. De flesta famnar inga bilar alls. Jo, kanske ett barn en kär leksaksbil. Men nu är ju inte detta omfamnar omfamnar utan ”embrace” som visserligen betyder ”omfamna” på engelska. En svensk elbilsförtjust borde snarare säga: ”Jag välkomnar elbilar”. Men absolut-et kan nog skippas.
