Byte av ord på företeelser vidgar inte automatiskt människohjärnor

Journalisten Emanuel Karlsten skrev nånstans att han mådde illa av ”bebisfieringen” av språket. I det sammanhanget handlade det om förkortningen ”föris” och han undrade om det är svårt att uttala ”förskola”. Sak samma med ”pogram” och ”ijenkligen” (som jag gärna nämner) som inte är svårare att säga än ”Oh, My God!” eller meningar som ”det här är så cringe”.

Beträffande ”föris” finns annat att tillägga. Personal på förskolor blev arga över att deras arbetsplats dessförinnan kallades ”dagis”, en förkortning av ”daghem”. Man kanske kan få en sån känsla om man jobbar i branschen, men personligen har jag alltid varit MYCKET tacksam över människor som arbetar med barn, sjuka och gamla. De är uppenbart underbetalda, men vad deras arbetsplats kallas kan knappast innebära något förminskande eller nedlåtande.

Man kanske inte gillar eller har förtroende för ALLA som jobbar där, vilket är något som händer i varendaste bransch. Men man kan invända mot den gamla ”vanan” att byta ord på företeelser för att det finns en åsikt om att själva ordet är fult och/eller bär nedvärdering i sig.

Gamla ord för grupper av människor kan kräva ett byte, det har historiska skäl gjort uppenbart. Men vissa begrepp byts med jämna mellanrum för att ordet i sig anses innebära sådant som egentligen sitter i folks tvivelaktiga begreppsvärld. Sekreterare, vaktmästare och, det i särklass vanligaste exemplet, städare är ord som tvångsmässigt ändras även om sysslorna är desamma.

Man borde snarare idka lokalvård inne i människornas hjärnkontor. Och om det nu är så viktigt med korrekta benämningar på yrken, varför skiter så många i resten av språket? Och apropå barnspråk sitter en ständig undring fast hos undertecknad: varför säger vuxet folk ”hittepå” för ”påhittat/påhitt”? Och dessutom offentligt?