Det finns tusentals anledningar till skräck och fasa när man inser vart ens modersmål tar vägen. Och: för femtielfte gången, men nödvändigt i denna lättkränkta, lätthånade och lätthotade tid, måste (och på förekomna anledningar) med emfas poängteras att det INTE är fråga om något nationalistiskt utbrott av fascistoid karaktär!
Det som nu händer sker i de flesta språk. Det går inte att förhindra. Men kanonkul vore det med ett uns av medvetenhet från höga vederbörande (vem/vilka det nu är) om att det är på väg att bli omöjligt att samtala och meddela sig på ett språk som numera utformas individuellt för var och en av oss, på det att vi inte ska känna oss utstötta, odefinierade, utpekade etc, etc.
Det kommer även att bli allt svårare att ta del av gamla svenska texter. Om nu alla bokkramare som äääälskar böcker (konstig sak att säga) älskar dessa så våldsamt vore det en välgärning att inte enbart vrålkonsumera dagsländor som pumpas ut av författarfabriker som producerar rätt mycket lättuggad föda, bokfylla. Eller sådant som man redan i bokstadiet ser är ett filmmanus!
Om ”gamla tider” i fortsättningen ska beskrivas av samtida, presumtiva litteraturprisvinnare för att de tolkat dessa gångna tider ”så kongenialt och berörande” måste man påminna om att det går att hitta litteratur från dessa ”tider” som är väl så ”berörande”. Att läsa dem kanske skapar minst lika mycket empatiska känslor som ”griper tag”.
Att bli av med ett språk som medger kontakt med människor från hundratals år bakåt är att göra sig historielös. I andra sammanhang (rättmätiga, visserligen, men…) brukar vikten av att inte glömma det förflutna inpräntas.
Och detta skrivs av en med dåtida betyget tvåa i historia. Men när man själv (det fixar åldern) börjar smälta ihop med historien, då jädraranådika (som mor sa) blir man både medveten om och snäll mot den!
