Men när egendomligheter fäster sig i de flestas svenska p g a ren innötning – då åker bloggens mistlur på! Det är mig förstås bekant att många inte bryr sig. De har väl annat att tjata om. Men kan Ulf Lundell göra litteratur av gnäll kan väl en annan få gasa på lite också?
Ibland skådar eller hör man något tidigare okänt och den gnatande tonen blir en annan: nya irritationsmoment piggar upp! Informanten P, yngre än bloggens vanliga språkspioner, hade stött på ett ord som såg rätt och fel ut på samma gång: ”förstklassisk”. Till min glädje reagerar även stavningskontrollen i Word, det går aldrig att vara helt säker på den.
Feluppfattningen ”förstklassisk” är inte korkad. Här har några positiva begrepp mosats ihop: ”första klass” kan innebära vad som helst som är "bäst", och ”klassisk” är ett begrepp som ofta för tankarna till något av kvalitet. Men nu heter adjektivet ”förstklassig” och bildas som många andra med ett -ig på slutet: bussig, tokig, skakig. Det finns förstås de som använder enbart ”klassig” som adjektiv, men i ordböcker existerar det bara som efterled: förstklassig, högklassig, medelklassig. Ordet ”klassisk” betyder (enligt SAOL): tillhörande el avseende den grekiska el romerska forntiden, berömd, traditionsrik.
