När ”jätte-” började användas som förstärkningsförled var det många äldre och/eller språkpuritaner av min modell som häcklade bruket. Särskilt förstås vid ”ologiska” sammansättningar som ”jätteliten”.
Men så är det: varje tid tycks ha sina sjukt galna adjektiv/adverb. De kan även vara galet sjuka. Eller fett galna o s v. Och det är väl så här för språkets användare: har man uppnått vuxen ålder när dylika skojigheter kommer i svang är det svårt att anamma det nya. Man sitter alltför fast i ordens ursprungsbetydelse. I alla fall kan inte jag säga att något är ”galet kul” eller ”fett knasigt” för det skulle höras på mig hur sjukt konstigt det känns.
Under perioder med mycket sport i luften kan inte ens de som är totalt ointresserade av sån verksamhet komma undan alla glädjerop med just dessa tre i. Plus en jävla massa svordomar.
Det roligaste i år har varit hur när ”glimrande” fått beskriva sportares prestationer. Nu var det förstås en särskild bragd som fick en kommenator att först använda ordet och sen citeras en massa gånger, men jag har noterat att ”glimrande” ökat i frekvens oavsett OS. Själv tycker jag att ”bländande” är en bra variant. Annars föreslår sajten synonymer.se följande utbytesord för glimra: ”skimra, glimma, glänsa, lysa, blänka, stråla, glindra, tindra”.
