Och i dag fanns det anledning att skapa ett nytt ord: lingvicentrisk

Vart var bloggen på väg i går? Jo, mot det vanliga försöket att ringa in vad som är ett individuellt förhållningssätt till språket, men också hör samman med ens ålder. ”Usch, så ungdomen talar”, har man möjligen sagt förr. Däremot har inte yngre under långa tider flinat åt äldres språk, något som sker nu när allt som hör ungdom till tvångsmässigt kopieras av både föräldragenerationen och den tidigare!

En korrekturchef på mitt gamla jobb brukade säga ”umgängelse” i stället för ”umgänge”. Eftersom han ofta vitsade trodde vi att ordet var skämtsamt menat – det lät så likt ”begängelse”, tyckte vi unga. I vår språkvärld hade det senare med begravning att göra och det i botten trevliga ”umgänge” blev roligt när det gavs dödsritualens ”ändelse”. Ironiskt, trodde vi.

Inte förrän nu gick jag till botten med de båda orden. Förövande, begående, firande, begravning: ”begängelse” är ett föråldrat ord med en mängd betydelser.

Det intressanta är dock ”umgängelse”. I SAOB:s artikel om ordet (skriven 2010), framgår visserligen att ”umgänge” är vanligaste varianten, men i ett belägg från så sent som 1989, (ur DN), uttrycker sig skribenten så här: Det som var så förbluffande och beundransvärt med hans framträdande/…/ var hans suveräna umgängelse med (eter)mediet.

Vi ungdomar lade eventuellt vår egocentriska språkuppfattning (lingvicentrisk?) som ett raster över yttrandet. Detta är något att tänka på. Åt alla håll, så att säga.