De som kräks av ödmjukhet och jolm kan blunda med ena ögat. INGEN kan kalla sig rikslikare och som sådan ge sig på dem med andra kunskaper eller annan världsbild. Punkt.
Ett par yrkesgrupper råkar mest illa ut i sbråkbloggen: journalister och språkvetare av alla slag. Men nu är det också så att dessa grupper befunnit sig i min närhet en stor del av livet. Jag kan m a o räkna upp en mängd människor som jobbar som bävrar (i en allt mindre bävervänlig miljö) för att meddela sig på ett så tydligt och klart sätt som möjligt med sina mottagare.
Kanske gör en de pågående händelserna blödig. Man kan inte annat än vara tacksam över alla som rapporterar om och från kriget. Så här kommer ett statement (jag riktigt hör hur världen lystrar: ”Ska sbråkmakaren tala?”).
Det är skruttig undervisning och en lika skruttig omgivning (som de senaste två-tre generationerna kan ta åt sig av) som inte lär ut ett användbart språk till barn (och andra). Som sätter nätbabbel och överkonsumtion före att bete sig som folk. Men om man nu inte vill anklaga individerna, vems är felet då?
Tja, det är väl den moderna värld som lyser av slöhet och ointresse. Å andra sidan finns också de som inte KAN lära sig vissa saker hur mycket man än tragglar med dem. I min egen bakgrund finns några och av dem har jag lärt just det! Tråkigt dock med personer som VORE kapabla, men skiter i hur de – eller andra – talar och skriver. Och så förstås de som anser att den språkliga förändring vi nu upplever är ”som det alltid har varit”.
