Två av de tre svenska stora ordböckerna från Akademien ger för ”moment” innebörden ”beståndsdel, underavdelning, punkt” och ”bestämd tidpunkt under viss process”. De nämner inte ”ögonblick”, vars vanligaste engelska översättning är ”moment”. Ta den mycket vanliga uppmaningen ”just a moment” som motsvarar vårt ”ett ögonblick”.
Däremot finns betydelsen ”ögonblick” med i SAOB, där artikeln om ordet skrevs 1945. En vacker dag måste jag försöka få ihop nåt klyftigt om varför den äldre tidens svenska glosor verkar sammanfalla med dem som nu regnar över oss nu från den engelskspråkiga världen.
Det blir alltså inte ”fel” att plötsligt svänga sig med svenska ord som varit ur bruk under lång tid. Och de som anammar modeord, direktöversatta från engelska, använder till stor del samma begrepp som förhållandevis bildade människor förr, fast orden då ofta kommit via andra språk. (Äh, det där förstår jag knappt själv…)
Hur som helst har jag läst nånstans att vad som försvinner främst är fornnordiska ord och sådana som kom via tyskan, särskilt under Hansatiden. Det skulle inte göra så mycket om inte den svenska som nu banar sig fram inte fungerar för alla medborgare i vår samtid. Vårt språk är inte gemensamt i den utsträckning det varit. Antagligen förlorar alla på det.
Detta nya språk har ungefär samma logik som i en populär låt: En evighet/En kort sekund/När vi blir ett/Med tid och rum/Ett ögonblick/ Oändlighet/Långt bortom allt/I evighet.
Så kan man föreställa sig framtiden: en värld av tidlös intighet parad med Einstein. (Det där förstod jag inte heller.)
