måndag 18 september 2023

Ska man dra in en massa lånord är det väl bra om de används rätt

”Det här indikerar på att …” Jag har hört och sett den ordräckan några gånger nu. ”Indikerar på att” – så sjutton heller. Verbet ”indikera” togs in i SAOL först 1998. I diverse ordlistor ges det betydelsen ”ut­göra tecken på, visa/antyda/ange/påvisa förekomst av/tyda på/visa på”.

Om man prompt vill använda ”indikera” trots alla dessa äldre svenska varianter med liknande innebörd – kör i vind. Men det heter inte "indikerar att", hur många exempel som än går att hitta på nätet. Eller så här då (och det är nu jag blir UPPGIVEN): används det tusentals gånger så har ”brukarna” bestämt att det går finfint.

SAOB:s artikel om ordet från 1933 indikerar (jag är en riktig skämtare) att ordet används inom diverse fackspråk. Och det har, som andra lånord, rötter i latin, men det är väl inte urdjärvt att anta att det kommit in i svenskan under förhållandevis modern tid, och då via engelskan.

Kollar man engelska lexikon hittar man ingen förekomst av en preposition som kan härledas till något ”på”. Då bör väl vi säga och skriva ”detta indikerar att…” i stället för ”indikerar på att”? Fast det heter ”det här är en indikation på…” vilket är en annan femma.

Det är förstås inget stort brott att trycka dit ett ”på” som inte ska vara där, men om man nu ska sno ord och begrepp ur andra språk bör man inte blanda ihop dem med svenska varianter: i detta fall synonymerna ”visa på” och ”tyda på” som länge haft sitt ”på”.

Vilken petitess, tycker kanske läsaren ändå. Schår. Bara det att man åter läser i bladen och hör i andra medier hur viktigt det är att barnen läser mer. Detta för att avhjälpa kassa skolresultat. Men då ska man kanske ägna ett par tankar åt hur den svenska (och även alla andra språk) ska se ut som barnen ska läsa. Om de nu ska lära sig något alltså. Men vad vet jag?