Å andra sidan har de kraft att gå långt om vi talar om det mer konkreta promenerandet och vandrandet. För att hitta de verkligt hängivna får man söka med ljus och lykta. Och så dyker plötsligt någon upp, någon som går att sno idéer och citat från.
I dag blev det journalisten och författaren Susanna Popova. Hon svor nyligen i kyrkan genom att klaga (SvD, 20/8) över hur språket i radio ofta låter: Övermodulerade dramaröster, galet uttagna dialekter, en del vanliga talfel som problem att säga s eller att uttala sje- eller tje-ljud, kort sagt knackig svenska är vanligt förekommande.
Det har hon säkert fått fan för, som man säger. Problemet slätas alltid över av såväl chefer på radio (och tv) somt folk i allmänhet: ”nej, inte är det så farligt, inte”. Men de som känner till vikten av språk (ALLA språk) vet att det är farligt, och i grunden en demokratifråga, den som många annars tar upp och synar.
För några år sen skrev Popova (också i SvD) där hon med hänvisning till P1:s lättsinniga program Språket, konstaterar att i det lästa ordets förfall är språkvård ersatt av teorin att ifall ett fel förekommer många gånger, så blir det rätt. Det är fel, och det vet den äldre delen av den högutbildade fjärdedelen.
För ett sådant uttalande har hon säkert fått på moppo.
