Den skira grönskan kan kallas spirande men knappast skirande

Just när hösten knackar på och vill in kom en rolig felsägning i radion att påminna om våren. Nej, jo, det mannen (en författare, om jag minns rätt) talade om var något som började växa och då lystrar man – särskilt när våren är ens favoritårstid. De flesta talar sig varma för alla fyra – ”de har var och en sin charm”.

Snack, tänk er en fin sommar och sen blir det vår. Och så därefter sommar, och så vidare. Den roliga felsägningen? Jo, mannen talade om ”ett skirande skott”. Det är en mycket bra missuppfattning, och vem vet, kanske var den medveten.

Själv brukar jag t ex säga ”självsvådlig” och ”skratta åt förgängelsen” – och detta så ofta att jag måste tänka efter vad det egentligen heter.

Ett skirande skott! Om nu inte misstaget var med vilje och på flit, så har sagespersonen förmodligen blandat ihop det spirande skottet med, kanske, en skir grönska, eller något skimrande. Den vanliga funderingen dyker upp: är detta ett vanligt fel?

Ja, det finns en hel del skirande grönskor på nätet, men i de tre stora ordböckerna finns bara ett verb ”skira” och det är vad man gör med smör när man smälter det. Men presensparticipen skirande finns nog inte. Om man inte känner behov av att säga att någon stod i köket skirande sitt smör. Det vore f ö ett konstigt behov.