Varje människa som på egen hand fått välja om och vad hon läser vet hur det känts när någon (en vuxen, i värsta fall) stoppat en bok i handen på en. I min barndom fanns kompisar som var angelägna om att läsa "mognare" böcker och i 12-årsåldern tipsade mig Birgitta om Ut- och Invandrarna av V Moberg. Kristina kunde väl en huvudperson få heta, tänkte jag, men Karl-Oskar! Redan på första sidan byggdes motståndet upp och jag återgick till Anne på Grönkulla.
Den senare utspelade sig i en tid och vissa miljöer som var helt obekanta och betydligt intressantare än hur småländska fattiga bönder hade det. På 50- och 60-talen tävlade inte så mycket om ett barns uppmärksamhet och när en person i Grönkullaboken spelade Claire de lune av Debussy, la sig dessa spännande namn och ord som en diamant i minnet (jadå, in med stråkar, bara!).
Att inte ens komma på hur man skulle få veta vad det var och hur det lät, var en välsignelse, förstår man sextio år senare. Att inte ha hela världen flaxandes och sjungandes inför ens ögon och öron skapade något magiskt i barnets hjärna. Och då menar jag magiskt och inte dagens slentrian-magiskt! (Eller episkt, ikoniskt och elektriskt.)
*Hoppsan, jag menade det gamla trans...
