Är den bästa kvalitetslitteraturen verkligen bättre än den sämsta?

Sedan denna bloggs början har 2 302 inlägg av undertecknads hand publicerats. Då är det väl inte så himla konstigt att man känner ett behov av att upprepa sig? Den meningen var förmodligen det femtioandra försöket att ursäkta sådant som kommer igen och igen.

Men jag är inte ensam, det som upprepas här är ju sånt jag själv utsätts för om och om igen, så nu kör vi så det ryker (som säkert skrivits likaså tio gånger i bloggen)!

I tidningen SvD finns en återkommande mening, den är nästan som en lång rubrik, som man önskar kunde omformuleras nån gång. På kultursidan står en av alla dessa våra samtida listor, ni vet de där om vad läsarna bör se, läsa och göra:

 

Skrolla ner för att ta del av den bästa kvalitets­litteraturen just nu i alla genrer

Mina invändningar: Är inte den ”bästa kvalitetslitteraturen" någon form av tautologi (dubbelbabbel benämnt i denna blogg)? Eller finns det också en sämsta kvalitetslitteratur?

Den skulle man hellre vilja läsa än vad denna pretentiöst näsvisa antydan säger sig representera: ”det bästa”. Man vill säga som svenska ungdomar: ”Says who?”

Nästa veklagan gäller en översättning jag tyvärr sett flera gånger (ANLITA FÖR TUSAN PROFFSÖVERSÄTTARE OCH GE DEM BETALT EFTER KOMPETENS!) och det är är ”look the othe way” som på svenska blir ”se åt andra hållet” (hela den översatt meningen på textremsan till en film löd ”det finns folk som har en tendens att se åt andra hållet”. 

Den utsuddade svenska frasen lyder ”folk som blundar för något”.

Men för att nu inte vara orättvis ska här citeras vad SD-aren Sjöstedt sagt i en podd: ”Alla har agerat i good faith, i god tro”. Det här kommer att bli framtidens melodi, folk pratar till hälften engelska, men översätter den också. Då blir gemene man glad, men översättarna blir arbetslösa.