Det smyger sig in lite annat gnäll i bloggen – annat än det som handlar om språket. På senare tid har det verkat som om det (visserligen uttjatade, men ändå) hjärteknipande carpe diem, fånga dagen. För något decennium sen var det legio hos dem med tolkningsföreträde.
Bakåt har man inte fått blicka så gärna, då är man den tråkiga bakåtsträvande pensionär man också är. Nej, det tycks som om framtiden är vad som nu ska fokuseras på. Där måste en normal människa invända, för ”morgondagen känner ingen”. Men vem säger något så dystert?
Finner Anders Österlings översättning av Lorenzo de Medicis Bacchus och Ariadnes triumf. Där står: ”Om han ej kan stå på benen/skratta kan han – ingen fara!/ Gör dig glad, men skynda bara:/ morgondagen känner ingen.” Bibeln har också ett par ställen där man ska påminnas om samma sak, det självklara att vi inget vet om framtiden.
Men konsumtionshetsarna försöker göra bizznizz av denna omöjlighet. Jag blev vittne till två sådana tv-reklamförsök på raken: Först var det en sån där generisk (har just lärt mig ordet) bilannons: En ensam bil plöjer sig fram i skog och/eller snö. Rösten frågar vad vi längtar efter. Sekundsnabba bilder av flådiga händelser medan en kilometermätare går. Mil efter mil läggs till och rösten påpekar att det inte är kilometerantalet som avgör hur man gläds (åt denna antagligen svindyra bil). Nej: ”Det viktiga är minnena du skapar.”
Direkt efter denna kom en reklamfilm från en firma som säljer dyra kläder att ha i naturen. Och så kom meningen: ”Vilka minnen skapar du i höst?” Sen var det bilder på folk i vandringsutrustning för tusentals kronor. DeMen hör nu:H skapar minnen med svampplockning och matlagning tillsammans i naturen.
Hörrnu: Man skapar inte minnen, man minns efteråt vad som var vackert, kul och finemang. Att slå mynt av det som ännu icke är: det måste ju vara omöjligt. Den som googlar frasen ”framtiden är här” får en jädrans massa träffar. Här ska nu äntligen avslöjas. Så fort man yttrat meningen ”framtiden är här” befinner man sig närmre den. Men fram kommer man aldrig.
