Silverfjällad sill och silverfiskar: båda är de kollektiva substantiv

Från de vevande rörelserna hos samtidsmänniskorna hoppar vi rakt ner i den värld som bebos av riktigt små men lika jobbiga rackare. Silverfisk, t ex. Den hör till de kollektiva substantiv som ofta inte längre funkar som sådana. Man hör och läser: "Jag har silverfiskar i lägenheten".

Det här sättet att uttrycka sig sker nog mest med företeelser som inte diskuteras varje dag (får man hoppas). Inte många skulle komma på att säga att de åt ”sillar och potatisar” till lunch. Om de inte har ett annat modersmål, förstås, såna här knepigheter höra i alla fall inte till vad folk (där hade vi ett likadant substantiv till!) lär sig i början av en främmandespråkinlärning.

Sill och potatis är alltså "kollektiva substantiv". Under den rubriken skilde min barndoms språklära på ”gruppord” och ”flocknamn”. Gruppord är bl a ”boskap, folk, mygg, fisk” (de senare två har även artnamnen fisk-fiskar, mygga-myggor). Flocknamn är exempelvis ”hjord, armé, skock”. Och även ”folk” – när man talar om nationer.

Man kan inte hoppa opp och sätta sig på att dessa gamla regler ännu gäller. Många gör det inte eftersom ingenting längre är som förut och alla gamla sanningar är slut.

Så gick ett par rader i en låt som sjöngs redan 1970. Folk som levt länge har passerat många sanningar, tro mig.

Båda "firrarna" från Wikipedia. Översta bilden av Sebastian Stabinger,

den undre Uwe Kils