Vad vi glor på? Er, såklart. Bild: Judith Prins, Unsplash
Nu ska det bli självbespeglande, invecklat och lyftas ett varningens finger: Se så galet det kan bli för den som försöker uttrycka sig i skrift!
I gårdagens utkast till inlägg stod först följande mening ”Det är förstås alltid roligare när andra får till skojiga felsägningar”. Vid omläsning av texten verkade det bättre att skriva ”Det är förstås alltid roligare när andra åstadkommer skojiga felsägningar”. Orden ”får till” måste bort.
Är läsaren med? Detta är ju högintressant (ironi, riktad mot mig själv). Nå. Jag råkade ta bort endast ”till” och vid ytterligare genomläsning (tack och lov) visade det sig stå: ”Det är förstås alltid roligare när andra får åstadkommer skojiga felsägningar”. Det var givetvis inte meningen att kalla andra människor ”får”, men genom att där även stod ”andra” så inbegrep jag ju i alla fall mig själv.
Så kan man alltså förolämpa sin läsekrets genom att slarva, så var för guds skull inte slarviga! Men av erfarenhet inser jag att även denna blogg som skriker och hojtar om skruttigt språk inte är felfri på långa vägar.
Man ser det ibland i böcker som är skrivna av mycket duktiga författare, översatta av lika duktiga översättare och korrekturlästa av väldigt kompetenta korrekturläsare: några jädrans fel blir alltid kvar. Eller skapas när man ändrar i texten, som undertecknad i detta lilla får-fall.
