Alltnog. Hos de tre stora svenska ordböckerna har varken SAOL eller SO med något ”smädlig”. Men i SAOB finns upplysningar. I den skrevs 1979 texten om ”smädlig”, som uppges vara ”blott arkaiserande”. För 44 år sedan ansågs det ”efterbilda ålderdomlig stil” (som ”arkaiserande” betyder). Exemplen med ”smädlig” eller ”smädelig” i, hade många år på nacken.
Ofta hamnar man i ett språkligt drama: låt oss säga att någon använder ett ord som inte finns i moderna ordböcker. Om man då frågar språkvårdare, i den mån sådana existerar, slår de ofta i SAOB och säger att ordet visst finns.
Det intressanta i kråksången är att den våldsamma moderniseringsiver som vidlåder (ha!) språkproffsen annars (”språk förändras förstår du, över tid”), nu plötseligen överges: att exemplen ibland är månghundraåriga tycks vara shit the same.
Vänder man sig till dagens allmänhet, som gammelmedierna gör, borde det ske med ett språk (tycker jag) som delas av en större del av befolkningen. Såvitt jag minns fanns för 30, 40 och ännu fler år sen ett pågående arbete kring detta gemensamma språk. Det jobbet sköttes av lärare, journalister, annat språkfolk på olika poster och många fler som ansträngde sig om skaplig konsensus beträffande hur man talar svenska och vad orden betyder.
Vänder man sig till allmänheten ska man m a o inte skriva och prata som jag, som dock saknar äldre tiders klippanischer. Se Sbråk som ett förtvivlat skrik ut i världsrymden.
