Nånstans räcker inte fack- eller yrkesspråken till, och blir otydliga

Språkvreden vidgas och rör sig bortom tidningar, sociala medier och radio/tv. Nu går vi in i de flådigare rummen med de snitsiga inredningarna: advokatkontoren. Informanten M som läste om att någon ”anställt” en advokat hoppade därvid högt: ”Anlita, heter det väl för sjutton!?”

Det är nog väldigt få som "anställer" advokater, utom de som äger en advokatfirma. Kunderna brukar ”anlita” jurister för rättsliga problem de fått. Här ska gås till botten med skillnaden. Att kreti och pleti inte kan skilja de båda ordens innehåll åt är som vanligt inget att bråka om (även om de är betydligt fler i dag än för 30-40-50 med flera år sen). Men det är konstigt att finna advokatkontor som själva skriver om hur allmänheten kan ”anställa” advokater hos dem.

Under uppslagsordet ”anställd” säger Wikipedia: Anställning är ett sätt att organisera arbete, där en part, "arbetsgivaren", köper den andres, "arbetstagarens", tid mot att arbete utförs. Och Wiktionary skriver under ”anställa”: låta någon /mot ersättning, lön/ börja arbeta för det egna företaget, den egna organisationen e.dyl.

Beträffande ”anlita”, skriver SAOL i sin tur: ”ta ngn till hjälp; begagna” och ger som exempel 

”​an­lita en advokat”. Googlar man vidare finner man en affärsjuridisk hemsida där bolagsjurister svarar på frågor från, främst, företag. Någon skriver ”Ska vi anställa personal eller anlita en konsult, vad är skillnaden?”

I svaret som ges framgår att just de här juristerna vet skillnaden på ”anställa” och ”anlita”. Det känns bra nånstans, som svensken säger. (Igår sa en intervjuad forskare hur många gånger som helst ”det känns nånstans som, jag tycker nånstans, man måste nånstans” o s v. Varje gång tänker jag ”men var nånstans, egentligen?)