 |
| Sex av sju på väg hem från gruvan. Enligt Wikipedia fattas Toker på bilden, han är väl lite efter |
Uppvuxen med pilsnerfilmer är man inte främmande för käckhet. Nja, första delen av meningen, ”uppvuxen med”, är lögn. Men som äldre, då! Ändå är det svårare att gissa någons ålder efter personens tjosan-hejsan-språk än att placera denna/denne i en samhällsklass.
Förutom ”hej” och ”hejsan svejsan” och ”hej(san) på dejsan” sa vi kanske ”tjenixen på dixen” (när det nu var) och ”tjena/ tjenare”. Hur ”tjänare”, med annan betydelse i grunden, kom att bli också ”tjena, tjenis (med folk)" är svårt att förstå, t o m i SAOB:s etymologiska förklaring.
Trots en uppväxt där familjen även sa saker som jag ”tjensade”(sa hej till) på Kalle idag, har inte "jo, tjänare (tjenare)!" funnits med i ordförrådet. Tills en dag de något yngre familjemedlemmarna plötsligt började säga: "jo, tjena" eller bara "tjena!"
Utropet ”jo, tjänare!” har tydligen funnits länge, så här skriver SAOB:
i fråga om (ironiskt) påkallande av uppmärksamhet ss. negativt värderande reaktion på (annans) föregående handling l. utsaga (särsk. föregånget av jo) o. åtföljt av utsaga som utvecklar l. antyder vari invändningen består
”Jo, tjänare” – eller det nutida ”(jo) tjena” förstår man av sammanhangen. Förr hade man väl sagt ”jo, pyttsan” eller annat även om de två utropen nog har lite olika valör.
Men så snart jag vant mig vid detta ”tjena” började även en yngre del av befolkningen säga ”och hej och hå” i märkliga sammanhang. Själv kunde jag bara ett ”åhej åhå” (när man tar i) samt det mer utländska ”hej hå, hej hå”, se bild ovan. Mer om dessa mycket använda stilglosor (obs, det ordet finns inte, det hittade jag bara på!) i morgon.
