Institution verkar svårt även för dem som jobbar på dylika anstalter: Instutition, hör man vanligen. Och så förstås det evinnerliga ejenkligen eller ijängkligen – jag vet inte hur dessa ”uttalare” föreställer sig att ordet stavas.
Vad gäller pogram har det förekommit så pass länge att det antagligen kommer att få den stavningen snart. I en text som hörde till Ordalaget (numera nedlagt) i P4, skrev Stieg för snart tio år sen: ”Varför säger så många personer 'pogram' när det heter program?”
Jag tänker framhärda (famhäda?) med min linje: Att människor kan ha konkreta uttalsproblem av alla möjliga skäl är en sak. Men att de som är språkmässigt kapabla bara skiter i hur ord ska uttalas är svårare att förstå. När man säger det jag just skrev brukar språkmänniskor ställa sig på kö för att berätta hur uttal förändrats genom seklen. Schår. Vanligen har stavningen oftare fått stryka på foten, och dessutom har alla slags språkförändringar skett under mycket lång tid. ”Över tid”, som det heter sen länge medan jag ännu sitter och undrar över detta över.
Jag upprepar mig gärna: om saker inte sker över tid vad sker de över då? Berg och dal? Även om dialekter utvecklas olika är det sällan man hör att något förändrats över dal. Eller berg.
På översättarsajter används ”med tiden” eller ”under tidens gång” för det engelska uttryck som ligger till grund för över-tid-sjukan. Många begagnar sig av ett ”över”, men sätter då intressant nog ”tid” i bestämd form: ”över tiden”. Varför ”över tid” blivit jättevanligt? Ha en gissning!
