Det är inte förrän man varit med om nåt som man varit med om nåt. Ja, här finns det många meter hjärnvindlingar! Men jag är allvarlig: vad som verkar vara banala självklarheter lyser klarare och liksom snyggare i takt med ens ålder. Rena töntigheter kan få en innebörd en vacker dag.
”En får va gla så länge en får va tacksam”, brukade Harald säga.
Vi unga skrattade hjärtligt åt den larviga utsagan. För att inte tala om hur kul det bonniga språket lät.
En får va gla så länge en får va tacksam. Ja, faktiskt och plötsligt är tacksamhet nåt man är glad över att man får känna.
Men om jag talade med obekanta skulle jag säga ”Man får vara glad så länge man får vara tacksam”. Många skulle förstås tycka att även det låter fånigt.
De som är rätt unga och yngre vet inte hur dialektalt och pilsnerfilmigt det där en-andet låter. Jag vet att de vill undvika att säga ”man”, men i sin iver att snabbändra på världen med ord och benämningar riskerar de att falla på eget grepp*.
Det ekar i mitt minne av dem som sa ”en” i stället för ”man”: farbror Arvid, tant Alma, morbror Knut och moster Ester.
Det roliga är att de som kommer att säga "en" istället för "man" till en (jäpp, men här är det objektsform!) på hemmet också kommer att heta heter Arvid, Alma, Knut och Ester.
Så där kan det bli när tiden själv får tala.
* Vad jag menar är att det sällan gått bra när man försökt rensa ut felaktiga texter, bilder, böcker, filmer som tidigare tillhört ”det allmänna”. Såna försök riskerar att bli epidemier.
