Matematiken ville mig aldrig något. Det gjorde inget, för det gick lätt att återgälda främlingskapskänslan. Men handlade det bara om de fyra räknesätten var jag väldigt bra. En tidig karriär som pressbyråbiträde gjorde också att jag lätt som en plätt la ihop summor som 16:35 och 26:95 och 2:70. Nu är jag handikappad av samma skäl som resten av världen: kalkylatorer!
Addition, hette det när man la ihop tal och dessutom talade fint, man ”adderade”. I takt med att folk inte längre klarar enkel huvudräkning har ordet kommit att innebära vad vi förr lite simpelt kallade ”lägga till”, "tillsätta" (eller andra synonyma uttryck). Nu adderas vaniljsocker, grönsaker och bling hej vilt till det ena och det andra.
Kanske subtraherar man även allt som ”tas bort”, vad vet väl jag.
Nå. Är det nåt som tas bort så är det gamla finfina uttryck som dög till helt nyligen.
Det finns fler liknande underligheter. På P1 pratade en journalist. Han sa: ”blabla och i tillägg kan sägas… blablabla”. 📻
I tillägg? (Den observante inser att ”in addition” ligger bakom). Han hade kunnat säga ”dessutom”, praktiskt, enkelt och beprövat.
Bästa exemplet på ”i tillägg” stod dock en platsannons för. En uppräkning av kvalifikationer sökanden (singular, bestämd form) skulle ha avslutades med ”i tillägg krävs mycket goda kunskaper i svenska”.
Här har jag, just hu, inget att tillägga, jag säger bara det.
