För all del. Men ibland finner översättare ingen anledning att använda det urgamla svenska verbet ”heter”. (Ni minns väl vara, bliva, heta, kallas? Satsdelen som följer efter dessa heter (!) subjektiv predikatsfyllnad) Aldrig i 👿🤘🔥👿 skulle jag säga ”Jag är Doris” (nu heter jag förstås inte Doris, det handlar här om principen).
Handhälsar jag på någon får framsträckt hand och ”Doris” räcka!
Men nu är det även gott om svenskar som är vad de heter. Kändisar i reklam och diverse annat står där och ÄR det ena namnet efter det andra. (Och varför inte, många sägs ju tycka om att "barrra vaaara")
Man börjar tänka på varat och existensen och Heidegger. Lugn, jag vet inget mer än så, det skramlar fram lite godtyckliga saker ur det kalejdoskop som ens hjärna är. Skakar jag om kan det komma Thore Skogman och ”När man är en glad pensionär”. Det är då aningens sannare än ”jag är Doris”.
Jag vet en bok som heter ”Jag är Zlatan” och en film med titeln ”Jag är Ingrid”. Men det finns ju fler människor som heter Zlatan och Ingrid. Hur ställer de sig? Om nån annan sa ”jag är Doris” skulle jag protestera: ”Skitsnack, Doris är det ju jag som är!”
🔫 🔫 🔫 🔫 🔫 🔫 🔫 🔫 🔫 🔫🔫
Nej, tacka vet jag den fine och hemlige agent som brukade säga att man vid en trasslig härva ska kalla på honom - och så presenterar han sig: ”My name is Drake, John Drake”.
Yttrandet som använts av bl a en annan agent med ett annat namn går inte att invända emot.
"Mitt namn är Drake" kan vi svenskar också säga - om vi nu heter det. Liksom ”jag heter Drake”.
