Det är också gott om ”fina linjer” (”fine lines”) och ”tunna linjer” (thin lines”) i vårt språk numera. Dem har man tidigare och utan problem kunnat kalla ”tunna linjer” respektive ”hårfina gränser” – t ex. Jag tänker på det sammanhanget de dök upp i (exemplen kommer som vanligt ur mina samlingar av samtidens ”språkbruk”). De fina linjerna i första meningen avsåg tunna streck, i den andra handlade det om gränsdragningar i abstrakt betydelse.
〜〜〜~～～ ∽-〜-～
Det tycks mig som om ”fin” vinner slaget över ”tunn” och ett okänt antal andra svenska uttrycksmöjligheter. För det har jag inga vetenskapliga belägg, bara en känsla. Och om den känslan är fel så vet jag en som är mer rätt: Engelskan berikar inte svenskan, den gör den tunnare, inte finare.
