Jo, det ska jag berätta.
Större delen av mitt yrkesliv gick ut på att korrigera språket i en lokaltidning. Där var det ett jagande.
Vi jagade i ordböcker som vi hade i mängd, liksom kataloger med bilar, fröer, hushållsmaskiner och så det lilla förnämliga häftet TT-språket som uppdaterades kontinuerligt. Det innehöll mycket mer än man kunde vänta sig av ett så tunt litet häfte.
Vi jagade skribenter för att höra vad de menade om det uppstod spörsmål angående deras manus.
Vi blev själva jagade när vi missat något, det kom redaktionsfolk (vi räknades oss inte dit trots att vi hörde dit, hackordningen var underförstådd i alla riktningar) och skällde ut oss. Våra misstag kunde hamna på en anslagstavla och vara understrukna med rött och ett flertal utropstecken bakom.
Visserligen fick vi lön för vårt arbete, men det känns ändå märkligt att några decennier senare förstå att vi måste ha hållit på med helt irrelevanta petanden.
Även om jag ofta jobbade deltid följde mig språkfunderingarna på heltid. Så var mitt jobb.
Nu går mitt jobb ut på att bortse från fel- och tvivelaktigheter som regnar från skyn, nja, från cyberrymden och gammelmedier, i alla fall.
När jag på ett lite envist och borrande sätt skriver till personer som handskas med språk - de kan jobba på tidningar, tv, radio, universitet – får jag vanligen vetat jag är ute och cyklar mest hela tiden (vilket jag i och för sig också ofta är i den andra värld som för inte länge sen var den första).
🚴
"Språket är faktiskt ett levande väsen", svarar de. Ha! Det är inget nytt, det levde även på 70- och 80-talen (och dessförinnan), i alla fall förstod jag det så från de kurser i språkhistoria jag läste vid läroanstalter.
Större delen av mitt yrkesliv gick ut på att korrigera språket i en lokaltidning. Där var det ett jagande.
Vi jagade i ordböcker som vi hade i mängd, liksom kataloger med bilar, fröer, hushållsmaskiner och så det lilla förnämliga häftet TT-språket som uppdaterades kontinuerligt. Det innehöll mycket mer än man kunde vänta sig av ett så tunt litet häfte.
Vi jagade skribenter för att höra vad de menade om det uppstod spörsmål angående deras manus.
Vi blev själva jagade när vi missat något, det kom redaktionsfolk (vi räknades oss inte dit trots att vi hörde dit, hackordningen var underförstådd i alla riktningar) och skällde ut oss. Våra misstag kunde hamna på en anslagstavla och vara understrukna med rött och ett flertal utropstecken bakom.
Visserligen fick vi lön för vårt arbete, men det känns ändå märkligt att några decennier senare förstå att vi måste ha hållit på med helt irrelevanta petanden.
Även om jag ofta jobbade deltid följde mig språkfunderingarna på heltid. Så var mitt jobb.
Nu går mitt jobb ut på att bortse från fel- och tvivelaktigheter som regnar från skyn, nja, från cyberrymden och gammelmedier, i alla fall.
När jag på ett lite envist och borrande sätt skriver till personer som handskas med språk - de kan jobba på tidningar, tv, radio, universitet – får jag vanligen vetat jag är ute och cyklar mest hela tiden (vilket jag i och för sig också ofta är i den andra värld som för inte länge sen var den första).
🚴
"Språket är faktiskt ett levande väsen", svarar de. Ha! Det är inget nytt, det levde även på 70- och 80-talen (och dessförinnan), i alla fall förstod jag det så från de kurser i språkhistoria jag läste vid läroanstalter.
Klart språk förändras. Men varför i helsicke tycks det vara omöjligt att få ur dessa människor något som kan ha ett uns av normering i sig?
För bara några decennier sedan var med noga med att ha överenskommelser kring språket. Inte minst såg man det som något viktigt i en demokrati. Jag misstänker även att den numera avsomnade folkbildningstanken hade ett finger med i spelet.
