Bland äldre säger sig ett ansenligt antal ha varit med om sommarlov som räckte en evighet.
Den snabbare tiden skulle kunna förklara varför språket blir allt konstigare så himla fort.
I en radiokrönika talade författaren m m Pamela Jaskoviak om något närbesläktat – i alla fall har det med tid att göra: nostalgi. Hon citerade Immanuel Kant (1724-1804) som påstått att nostalgin är en längtan efter ett då snarare än ett där. Framför allt är det alltså förfluten tid man längtar till mer än en plats (hur folk nu är kapabla att skilja på dessa två en massa årtionden efteråt).
Jaskoviak gick så långt att hon sade sig ”sakna dået innan det blivit ett då och ännu är ett nu”. Hon saknade t ex utsikten från balkongen medan hon ännu satt och avnjöt den.
Känslan delas av flera. Den finns hos folk jag känt/varit släkt med som vid en middag nästan dukat av innan de dukat fram så att man kan diska rubbet och ha det gjort innan det görs.
Här ligger en livs- och dödlängtan och trängs i en och samma tankebana. Medge att det är underligt och lite förtjusande.
Att också språket nästan är färdigpratat och snart inte kommer att kunna användas ligger nog i samma paket.
Tillvaron – tiden – är så framforcerad att här borde sättas ner foten, som man säger, när något bör stoppas. Om det nu hjälper. Ripp, ripp, ripp - här går det undan!
Den snabbare tiden skulle kunna förklara varför språket blir allt konstigare så himla fort.
I en radiokrönika talade författaren m m Pamela Jaskoviak om något närbesläktat – i alla fall har det med tid att göra: nostalgi. Hon citerade Immanuel Kant (1724-1804) som påstått att nostalgin är en längtan efter ett då snarare än ett där. Framför allt är det alltså förfluten tid man längtar till mer än en plats (hur folk nu är kapabla att skilja på dessa två en massa årtionden efteråt).
Jaskoviak gick så långt att hon sade sig ”sakna dået innan det blivit ett då och ännu är ett nu”. Hon saknade t ex utsikten från balkongen medan hon ännu satt och avnjöt den.
Känslan delas av flera. Den finns hos folk jag känt/varit släkt med som vid en middag nästan dukat av innan de dukat fram så att man kan diska rubbet och ha det gjort innan det görs.
Här ligger en livs- och dödlängtan och trängs i en och samma tankebana. Medge att det är underligt och lite förtjusande.
Att också språket nästan är färdigpratat och snart inte kommer att kunna användas ligger nog i samma paket.
Tillvaron – tiden – är så framforcerad att här borde sättas ner foten, som man säger, när något bör stoppas. Om det nu hjälper. Ripp, ripp, ripp - här går det undan!
