Är språkarbetet verkligen viktigt eller intar man bara en position?

Den här bloggen är en överloppsgärning, d v s den har ganska goda avsikter men är samtidigt helt onödig. Det finns många sätt att formulera dylika gärningar: ”slåss mot väderkvarnar” kan man ta till för att påskina mer tyngd i sysslan. I alla fall låter det mer litterärt (Don Quijote) . Men beskrivningar av väderkvarnsfajtande antyder att man slåss mot ”inbillade” monster. Dock är det inga inbillningar som attackeras i bloggen, de är i hög grad verkliga. Å andra sidan - hur många ser det verkligt allvarliga i att språket (språken, det sker överallt) rinner ut i ett allmängeggigt avlopp?

Ytterligare en bild för det icke-arbete som här idogt utförs utgörs av pojken i sagan (Bröderna Grimm?) som måste tömma en sjö med en sil för att få prinsessan. Skillnaden är att på denna plats utförs arbetet med språket för ögonen, att fånga brudar (även om de är prinsessor) siltömningsvägen känns lite beige, som ungdomen sa för några år sen. Inte så tokigt uttryck när man tänker efter… 

👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑

Och i sin onödiga gärning sitter en annan, d v s jag, och undrar över sånt här språk (tidning):

Jag skulle inte ta polisrapporten för sanning här. De har intagit en position. Du måste vänta tills du hör Gunillas sida av historien.

Det känns spännande att få veta om man då kan ta Gunillas berättelse för sanning eller om hon också bara intar en position.