Förutom konkreta kryckor brukar Svenskt språkbruk (förlängningen av Svensk handordbok från 1966) vara ytterligare något att stödja sig på eller vila sig emot. Nu är även det på upphällningen. Nån gång blir förstås allt upphällt, eller uthällt, för all del.
Det där med att språk förändras med tiden är sant, men, och nu säger jag det antagligen för hundrafemtionde gången, man måste inte påskynda processen. Å andra sidan är det ingen ”man” (jodå, här används ofta det opersonliga ”man”) som skyndar på dagens språkförändringar utan den samlade tekniska framgången. Desto svårare att anklaga denna när man just blivit behandlad för en skada som i forna tider gjort en enbent.
Men ändå. Nu påstår Svenskt språkbruk att man såväl kan ”ta” som ”göra självmord”. Och då blir det svårt för en som inte hyser enbart käppar utan även käpphästar:
Det heter ”begå” självmord. Och ”vidta” åtgärder, inte ”göra”. Och ”få” återfall, inte ”ta”. Men se på fan: i de två sista fallen är språkbruksboken ännu på min sida!
Det heter ”begå” självmord. Och ”vidta” åtgärder, inte ”göra”. Och ”få” återfall, inte ”ta”. Men se på fan: i de två sista fallen är språkbruksboken ännu på min sida!
Men visst, jag vet, jag vet. Man får inte klaga på gemene man som kanske inte tycker att sånt här är något att hänga upp sig på.
Men det är som bekant proffsen som utgör min måltavla. Och detta "men" ska fortsätta imorgon när temperaturen ute sjunkit (ooo, om det ändå skedde) och morfinet tagit lite bättre (samma "ooo, om det ändå etc" här).
