Nej, det där sa inte jag utan författaren Lena Andersson. Min rudimentära tolkning är att hon menar att det är jätteviktigt att vi försöker vara ense om vad ord och meningar betyder och anstränger oss att följa den överenskommelsen.
Det är ingen enkel sak, var och en av oss är präglad av den tid vi växte upp i och hur språket omkring oss lät då. Vidare finns det hur många andra präglingar som helst: familjens sätt att leva, kompispåverkan, vilka medier (och då menar jag inte Saida*) man utsattes för och en massa annat jox.
Misstänker på skapligt goda grunder att nutidsmänniskan har större press på sig för att verka allmänbildad, visa att hon hänger med. Man ska vara insatt i världspolitiken, nöjes-, kultur- och it-värden. Alla dessa ”världar” växer exponentiellt och med kvadraten på hypotenusan och det blir allt svårare att prestera en vardaglig allmänbildning.
Förmodligen är inte nutidsbarnen lika stolta över att kunna stava till ”assiett” som undertecknad var en gång. Man tänker inte lika länge på assietter numera, man säger kanske inte ens ordet. Så går det med gamla serviser. Säg förresten "servis" högt och många tänker på annan servis. Kanske.
Ju mer vi tankemässigt glider isär beroende på all personligt vald information vi tillägnar oss, desto mer disparat blir språket.
Ju mer vi tankemässigt glider isär beroende på all personligt vald information vi tillägnar oss, desto mer disparat blir språket.
Trälit, som man sa där jag kommer ifrån och satt och stavade assiett rätt.
*En s k blinkning till äldre läsare. Saida (1923-1998) var ett medium av annat slag, en sierska, framför allt känd i övre Norrland. Hon hittade min svågers stulna moped. Så jobbar ett medium av rang!
