Som språkkänslig gör man inget annat än studsar numera. Överallt sägs underliga saker – ibland av en själv. Man måste lyssna på sitt eget prat när man klagar på andras! En dag hörde jag mig plötsligt säga som svar till någon: ”Jamen eller hur!” Och börjar man observera något så hör man det om och om igen. ”Jamen eller hur!”. Det blir att ta sig i hampan och skärpa sig.
Alla är vi offer. Det är sorgligt.
Det var just ordet offer i ett sammanhang som fick ”grunda” dagens epistel. I radion sa en person: ”Den offerkoftan känner jag mig inte bekväm i”. Vid ett sånt tillfälle tillhåller jag mig: Använd aldrig ordet ”offerkofta” och ej heller ”känna sig bekväm med/i”! Detsamma gäller uttrycket att någon "lever sin dröm”. Längs ryggraden går rysningar och de skriker ”klyschvarning!!!”
Brutalt ingrepp, kanske någon tycker, men nej, det är rent språkhygieniskt (och förlåt för 17 för de vibbar det ordet ger, här avses något fint).
De ord och fraser som blir bestående och som i sitt enahanda tillstånd fyller ut det verbala rummet krymper språket så det går som i sagan: det bidde en tumme och slutligen ingenting!
Nu anknyts här lite till gårdagens ämne, kroppsaktivism. Tänker på när kvinnor tar på sig byxor som sitter som en andra hud på kroppen. "Tights", kallas de nu, "kalasbyxor" i min ungdom.
Jag berättade för en i min språkalerta omgivning om hur jag i denna min första ungdom drömde mardrömmar om att ha råkat gå ut i kalasbyxor utan byxor ovanpå dessa (så gick det till förr när kalasbyxor voro mer som långkalsonger).
"Och så ser man numera dessa horder av kalasbyxebärare som går klädda så utan att blinka", sa jag till den språkalerte som i sin tur sa sitt mycket kvicktänkta: "De lever din mardröm!"
