Och man får hjälp att utveckla sin lite smådumma snabbhet. Den pågående språkförändring (gäller både form och innehåll!) som håller på att skräddarsy oss alla till hemgjorda pladderpåsar med en egen och unik ordlista dyker ofta upp som ett brev på posten. (Det betyder att något går fort och säkert vilket i och för sig inte brev gör längre.)
Medier som varit till för att ge oss information och nyheter har mer blivit bärare av underhållning. Och det som tidigare var underhållning har skruvats om till publikfriande, d v s sentimentalt, allvar.
Vad jag menar? Jo, ta ett – tidigare – lite småtjohejsigt program i radio som hette Sommar. Länge påannonserades det med orden ”Lättlyssnat för er på badstranden, i hängmattan och på vägarna” Det har med åren fått förändrad dramaturgi: berättelserna (eller narrativen, på nyspråk) ska helst vara inpåskinnetprivatpersonliga.
Det är inte historierna jag vänder mig mot, utan den cynism som löper genom sammanhanget. Den är svårfångad och svårbeskriven.
I andra medier recenseras, bedöms, därefter de som berättat om hemska upplevelser och öden.
En tidnings kulturchef anser i sin recension att en fotograf inte var något vidare på att återge hemskheter från sitt arbete. En recensent tycker att en annan av sommarpratarna är för ung för att kunna få till en riktigt fullödig berättelse av sina eländigheter.
Kan man inte sända svårare öden under rubriken "dokumentär" och låta Sommar vara som det ursprungligen var tänkt? Hur som helst vill man önska att SR inte medvetet söker upp tragik som sedan inte "håller måttet" för cynisk underhållning.
Det är svårt att se fenomenet på annat vis.
