Det räcker med ”nu”, lyssnaren förstår att programmet ska sändas i det man just lyssnar på, radion. Användningen av uttrycket verkar öka, liksom ”där och då”. Säg att man berättar för en kompis om en resa till Hjo där en promenad till Vindarnes udde fick vissa tankar att dyka upp i skallen. Och återger det för kompisen som: ”Där och då kom jag på att jag måste sälja huset”.
Den vakne läsaren förstår att detta var ett exempel, att mycket kan hända var som helst och när som helst. I det här fallet hade ”då kom jag plötsligt på…” räckt. Men njet, för nutidsmänniskan gäller numera endast ”där och då” och ”här och nu”.
Denna typ av uttryck – som kan låta idiomatiska – tror jag (observera en viss osäkerhet) kommit från ett annat språk som håller på att förändra svenskan i grunden. ”Det är här det tar stopp”, sa en annan röst i radion. Ibland hör man ”det är här det slutar”.
I mitt huvud ekar engelska ”this is where it ends/stops”. Här börjar (däremot) något konstigt: Jag vet inte hur det har uttryckts på svenska förr. Den här osäkerheten som ofta gör sig påmind när det handlar om modersmålet bör rimligen bero på mer än enbart begynnande demens.
