De mål många har är inte spannmål som är många andras mål

Medierna har talat mycket om silor (i samband med utskeppande av spannmål från Ukraina) och bloggen skrev om ordets plural 28 juli. I sammanhanget har även begreppet ”spannmål” använts flitigt. Det har i de flesta medier fått heta ”spannmålet” i bestämd form.

Va? tänker jag som vanligt, och börjar leta. I Frågelådan från Språkrådet undrar någon varifrån uttrycket ”spannmål" kommer. Svaret lyder: 

   

Korn, bild Wikipedia

Spann var ett mått som förr i tiden användes för torra varor, t.ex. säd. Efterleden -mål eller -male, fornsvenska mali, betecknade en avgift. Redan tidigt kom spannmål att användas i betydelsen ’säd’. Ordet böjs en spannmål, den spannmålen eller ett spannmål, det spannmålet i singular och flera spannmål, de där spannmålen i plural. Ursprungligen hade ordet bara n-genus, men så småningom har det kommit att även användas med t-genus, sannolikt under påverkan av ordet mål, som har t-genus.

Det sistnämnda målet kan t ex vara ett fotbollsmål och har ett annat ursprung. Ordet (skriver SAOB) kommer från:

fsv. mal, punkt, märke, fläck, gräns, /.../ punkt osv. mot vilken en rörelse l. värksamhet riktas, mål (vid skjutning o. d.); jfr d. maal, nor. mål, (vid skjutning l. för ngns strävan o. d.) 

Detta mer kända ”mål” har, som synes i Språkrådets svar ovan, kommit att påverka spannmålsmålen och de båda kommer m a o att snart ha samma genus. Det kan man i och för sig strunta i, men vi som lärt oss ”spannmålen” kommer att använda rätt form tills den anses vara fel. Man kan ha mål i truten också, så det är inte färdigsnackat om saken än!

Och en sak till som hör till gårdagens funderingar: De under åren mest intressanta och seriösa texterna om svenska språket har, enligt min ödmjuka åsikt, publicerats i Finland. Heja!