Det kunde i och för sig även inträffa under yngre dagar: man började plötsligt vrida och vända på ett vanligt ord. Varför heter det så? Och HETER det verkligen så? Vi är fler om tanken. På en reklambyrås hemsida skriver Rebecca i en diskussion om detta sympatiskt barnsliga ämne: ”Jag tycker nästan att alla ord kan se väldigt konstiga ut om man kikar på dem länge. De förlorar sin mening och bokstäverna blir bara krumelurer”.
Jag har länge tyckt att många ord förlorar sin mening och att överenskommelsen om vad de betyder lösts upp. Även om man kan begripa att människor ibland uppfattar innebörder olika, att ALLA inte kan ha samma tolkning, kunskap, känsla för ords stilvalör och vad ni vill, börjar det luta åt en hemsk, större, insikt.
För här måste de gånger redovisas när det visar sig att mycket kanske aldrig ens runnit in i ens egen hjärna. När en radiojournalist beskrev en staty som bestående av ”två stöddiga bronsstatyer av soldater”, kändes det först som om reptilhjärnan slog till. "Stöddig" är väl en beskrivning av ett mänskligt beteende? Trodde ormhjärnan. Men alla ordböckerna i svenska.tre/se ger synonymer som "stor, grovt byggd" och "kraftig" för ordet "stöddig".
Det är snarare en stöddighet som rinner ur min egen skalle. Jag verkar inte ha kunnat mitt modersmål så bra som jag trott. Attans, är allt som finns att säga än så länge. Om jag förstod vad jag sa skulle jag utbrista att det börjar osa Wittgenstein.
