Men det hände förstås inte inne i själva staden, utan på promenadstigar i stora parker med tycke av skog. Det här är ganska intressant, kanske sker detsamma över hela jorden i större städers parker och skogar.
Förresten, så intressant är det väl inte, det är nog naturligt på de ställen där bara några få själar går eller springer. För bara någon timme sen, på en ort med två-tretusen invånare skedde detsamma – fast i denna lilla orts ytterområde.
Hej! sa en man på cykel. Oförberedd på att någon hälsar i villaområden vände jag mig om och ropade hej, vilket givetvis kändes fånigt.
Men då dök en ännu fånigare replik från forntiden upp i någon del av hjärnan. I den stad och på den proletära gata undertecknads vagga stod, kunde barn och unga svara på varandras HEJ! med följande ord: ”Ja, nog för att du ser hejig ut, men mig skrämmer du inte!”
Tänkte skriva mer om larviga och oförskämda uttryck i morgon, men även lite om de fina och skira blåklockor som blommar till långt in på hösten.
