Den är nästan skrattretande, den osäkerhet som nämndes i gårdagens sista mening. Så fort ett språkbruk börjat dimmas till och hackas sönder i konturerna, uppstår ett tragikomiskt tvivel.
Den 27 juli skrev jag på det vanliga frenetiska sättet om ordet ”kristallklart” utan att ens nämna det självklara och glasklara svenska ”glasklart”. Det här kan betyda två saker: 1) Jag börjar verkligen bli dimmig själv 2) Det är så ändrat språkbruk uppstår, d v s nya ord och begrepp käkar upp de gamla fortare än man kan säga Jack Robinson.
Nu till en annan sak. Jag lider som bekant av allergi mot en mängd bildliga uttryck som kommit från den mer konkreta världen. De är av typen ”det gäller att vara med på tåget, det senaste halvåret har varit en resa, vi måste lyfta upp frågorna på bordet”, etc. Fyll gärna på med egna usch-favoriter!
Och så dyker ett uttryck upp som går andra vägen – från det bildliga till det konkreta – och stör undertecknad lika mycket. Denna gång var det en bils display (som bl a visar gps-ens vägbeskrivning) som sa: ”Ingen vägledning”.
De orden visas alltså de gånger man inte skrivit in en adress för sin färd. Detta ”ingen vägledning” känns som något nästan andligt, d v s något andligt som dessutom förvägras en. Man ser ofta sånt här när det gäller översättningar och ingen mänsklig översättare anlitats. Eller så har en sådan inte letat efter det mest passande uttrycket.
Varje gång jag ser ”ingen vägledning” känns det m a o sällsamt ödesmättat.
