Senaste Språket gick i huvudsak ut på att beskriva dem som irriterar sig på särskrivning. ”Språkpoliser” är ett ord som de s k språkvårdarna älskar att yttra. I programmet ställdes alltså frågan VARFÖR särskrivning retar många (själv oroas jag av andra tendenser).
Skälen skulle vara att fenomenet är vanligt förekommande, och ”lätt att lägga märke till”. Vidare förklarade experten att man inte behöver känna till så många språkregler för att förstå att särskrivning är fel, att de som gjort dessa misstag har slarvat och inte lärt sig nå den norm man ska erövra.
M a o underkänns de som reagerar, de presenteras von oben som lite kitsliga och de struntar i det faktum att ”sammanhanget (vid särskrivning, min anm) leder oss till en rimlig tolkning”.
Att engelska möjligen påverkat ser inte språkexperten som troligt. Uppenbarligen har någon forskare försökt undersöka saken men: ”det är svårt att bevisa att engelska ligger bakom”.
Nu byter jag tankespår. Eftersom vi alla (jag är inget undantag) blivit mindre benägna att läsa långa texter, lyssna länge på något som inte är en lättsam talbok och många vant sig vid snabba roliga filmsnuttar av Tiktok-längd, ska dagens predikan sluta här.
Däremot är jag så förbannad att det blir en del 3 i ämnet. Och den ska bli lång.
