En kompis som hör till de människovänligare gör ett förnämligt men oavlönat jobb. På en sajt där infödda svenskar svarar på frågor från invandrare kommunicerar hon med några personer dag och natt (det är främst ungdomar, såna som inte går och lägger sig i första taget). De har alla slags grubblerier kring språk och samhälle.
Jobbiga för många är våra genus. Inte de ”naturliga” som hon och han – nej, det gäller dem vi förr kallade ”reale” och neutrum” och senare blev till utrum och neutrum. Nu överväger förmodligen termerna n- och t-ord (eller en- och ett-ord)
De rackarna är riktiga stötestenar för dem som vill lära sig svenska (eller vissa andra språk med jobbiga genus, för all del). Dessutom finns de ”vacklande” genusen, som en gammal skolgrammatik kallar dem, och, förutom de vanliga ”apelsin” och ”paraply”, räknar upp ”borr, paket” och ”finger”. Låter ”en” (eller ”ett”) helt fel för någon så är det kanske inte alls fallet!
Eller så är det dialektalt. Min mor sa att hon hade ont i ”fingern”. Skåningar har jag hört tala om ”äppelmosen” fast de menat ETT mos i bestämd from. Och ”spannmålen” som bloggen skrivit om kallar så pass många ”spannmålet” att det hamnat som alternativt genus i SAOL.
Häromdan skrev en journalist att ”veten” mognat. ”I veten icke hvad I tillbedjen”, säger Johannes i sitt evangelium, men så långt ska vi inte gå, bara konstatera att vete i bestämd form ännu heter ”vetet”. Men vem är jag att tro mig veta hur orden i mitt språk talas och skrivs?
