Dyslexi nämndes i sammanhanget och det är en bra förklaring till särskrivning, men de som retar sig på det tar säkert hänsyn till sådana svårigheter. Folk som tänker med huvudet vet att man inte kan klandra dyslektiker, utlandsfödda eller mängder av andra som – oavsett anledning – har skriv- (och läs-)problem.
Den här bloggen vänder sig mot (vilken gång i ordningen skriver jag detta?) dem som yrkesmässigt meddelar sig med folket på ett oklart eller skruttigt språk.
Att engelska bidragit till svensk särskrivning var dock inte troligt, ansåg programmets språkexpert: det kräver att barn först möter engelska i skrift. Då hennes barn ännu inte kan skriva engelska utan lärt sig språket genom tal (spel, film, musik), vet de inte hur skriftbilden ser ut och ”från talad engelska lär man sig inte särskrivning”. Resonemanget angående möjlig påverkan avslutades med att ”så som de flesta lär sig engelska i dag är det logiskt osannolikt”.
Engelska började undervisas i svenska skolor från mitten av 1950-talet. En stor grupp ännu levande svenskar var med om en undervisning där tonvikten låg på det skrivna språket och grammatik. Samma personer anser sig haft svårt att tala och konversera eftersom den träningen inte (som nu) underlättades av en monsterindustri med i stort sett bara engelskspråkiga spel, filmer och låtar.
Engelska har m a o utsatt fler generationer av en påverkan som kanske snarare ärvts än kan sökas i vad expertens barn ger exempel på i dag. Fast för all del, om hennes teori stämmer borde ju särskrivandet snarare minska – jättebra!
Men då krävs att barn får lära sig svenska ordentligt och att omgivningen inte använder "språkvårdens" mantra: ”äsch, sammanhanget förklarar vad som menas”.
