Det är ett drygt år sedan denna blogg såg dagens ljus (kliché!) så det borde vara dags för en summering (en till!). Fast egentligen är det inte riktigt nödvändigt eftersom det på denna plats summeras gång på gång och sägs samma saker om och om igen.
Bland dem är att undertecknad inte alls är nån språkpolis utan enbart ett enkelt vittne till verbala händelser.
Vittnen, sanningssägare och överentusiastiska brukar som bekant placeras i samhällets mentala ytterkanter. Man klappar oss på huvet och säger ”vad kul att du har nåt att pyssla med”.
Det hindrar inte mig från att vittna vidare. Den som skriver är en tant vars medvetande (mja) formats under en annan tid, i en samhällsklass som uppenbarligen inte längre finns (?) och en värld som hade en jädrans koll på språket, hur det skulle användas och som dessutom visste vad stilnivåer var.
Nu är språket rena vilda västern och bara ett sådant uttryck flyttar ut en ytterligare ett steg från värmen i mainstreamströmmen. Det är jag och Hoppalong Cassidy som fortsätter kampen. Fast han blev med stigande ålder lite tam. Får fundera över framtida färdkamrater längs allfarvägen. Det heter f ö ”längs” i meningen innan, inte ”längst” som man ser ofta (googla ”längst vägen”…). Vidare heter det ”allfarväg” och inte ”allfartsväg”. Här skulle jag dock korrigeras av språkvårdare eftersom det finns ett par belägg (med "ts" i ordet, alltså) från 1890-talet i Svenska Akademiens Ordbok, SAOB.
