Se där. I går gav jag mig själv ett finfint associationstips. Sista meningen i inlägget löd ”jag älskar möten med människor”. Sånt där nonsensbabbel ingår i undertecknads hatmodul (hittade på det själv).När man tänker tillbaka på den karga språktid man fostrades i måste det sägas: Tack alla gamla torra medier, t ex, som gav möjlighet åt var och en att blomma språkligt om man nu skulle vilja det!
För egen del har jag ett batteri av vattendelare. De visar när världen började ta en annan väg. Minns alltså första gången jag såg/hörde någon prata i mobil på tåget. Jättehögt. Och det har ju fortsatt.
Minns också när man i ett jättekomplex (universitetslokaler, var det visst) skulle ”bygga in mötesplatser". I dag låter det förstås inte konstigt, men på den tiden lät det roligt när man började tala om ”mötesplatser för människor”. Vi hade aldrig uttryckt saken så, vi sa
kafé, restaurang, hall och vad det nu kunde vara. Där möttes vi ibland.
Av mötesplatser fanns då (ca 35 år sen) bara en sort, se bild
