”Crunchar”? ropade jag förfärat och frågande. Så började en undersökning som nog inte blir färdig i första taget.
Det är ju så att den som är på sin vakt misstänker att ett ord bildat på ”crunch” kommit hit nyligen och västerifrån. Att det dessutom – i Sverige – funnits (alltför) söta och knapriga flingor med ordet i sitt namn har antagligen gjort det lättare för detsamma att befästa sin ställning.
”Det hörs ju”, som djurälskaren sa, ”att det ’krantschar’ när hästen tuggar!” Och visst är detta ett onomatopoetiskt (ljudhärmande) ord, precis som ”kras, smack” och ”smask”.
Frågan är hur man bäst beskriver ett knaprande, krasande och smaskande. Något liknande gäller ett annat verb som snotts från engelskan (samt tagits upp i bloggen tidigare) och börjat användas i svenska, nibbla.
Men om det crunchas och nibblas nu, vad har vi då gjort förr? Bättre uttryckt: vad har vi sagt innan? Har vi tuggat på morötter och knäckebröd utan att ha haft ord för att beskriva det? Kommer rentav engelskan och täpper till ett hål i vårt tugg så att säga?
