Fasta uttryck – idiomatiska uttryck – har svårt att klara sig i en snabb värld och blir gärna till idiotiska uttryck. I en publikation (har glömt vilken) fanns på förstasidan rubriken: ”25-årige Svenne (fingerat namn!) ska sko sig i London”. Svenne visade sig vara en skomakare som skulle flytta till London.
Har drösvis med egen erfarenhet av att försöka ”skoja till det lite” i texter. Och jag är visserligen inte HELT säker, men uttrycket är nog ”sko sig på” något, alltså få en vinning på någons bekostnad. Men att ”sko sig i London” verkar vara en sån där typisk glidning där läsaren svagt anar nåt vajsing, men inte riktigt vet hur och varför.
Men skomakartexten fortsätter frejdigt med ytterligare en rubrik inne i tidningen: ”Svenne sätter ner foten i London”.
Är man välvillig, så jodå, visst, visst: Svenne ska fixa skor åt Londonbor. Men för att vara roligt bör ”Svenne sätter ner foten” även kunna tolkas som att han också säger ifrån, uppträder bestämt.
Låt oss förbättra historien: Svenne har haft en dust med sin gamle far som anser att Svenne bör gå en utbildning inom ekonomi, redovisning och penningsaker för att bli kamrer (som Svennes far).
Men nej då, ”Svenne sätter ner foten”, ty han tänker ”sko sig på Londonborna”
(Det är fanken att man ska behöva skriva världens alla texter själv…)
