Ola Karlsson, verksam vid Språkrådet, skrev i Språkbruk (svenskspråkig tidskrift i Finland) en artikel med rubriken ”Hur ska vi hantera engelskan i våra texter” (2015).Själv skrev jag i denna blogg 27 och 28 februari om uttrycket ”agil”. Ordet verkar ha utsatts för det som Ola K beskriver i sin artikel:
Försiktigheten inför det svenska handlar många gånger om att man inte vågar översätta ett engelskt uttryck, för att man inte riktigt vet vad begreppet bakom står för och tror att uttrycket har en annan eller precisare innebörd än det faktiskt har i källspråket. Det gör att många hellre talar om "systems engineering consultant" än "systemingenjör, case study" snarare än "fallstudie" osv.
Det låter som en trolig förklaring och anledning till att många inte väljer ett fungerande svenskt ord för att det låter alltför enkelt, vardagligt, eller vad vet jag.
Han talar vidare om att det ”sakta blir alltmer engelska” i svenskan. Så sakta går det nog inte egentligen, nätet gör att spridningen av ord och uttryck går i snabbare takt för var dag.
Efter ytterligare beskrivning av att vi blir allt bättre i engelska – det språket utövar ju också en totala påverkan via medier och teknik – kommer så ändå i Ola K:s text den där lite väl undfallande och tillåtande tonen som undertecknad anser vara aningen stötande:
Å andra sidan är engelskan så hemtam att vi närmast ser den som en del av svenskan, vilket gör att vi har väldigt lätt för att försvenska orden och därmed ännu mer göra dem till våra egna. Det är bra, för med anpassade ord slipper vi krockande språksystem – och får egentligen bara fler ord i svenskan.
Mot det sista måste man invända. Tvärtom verkar ett enda ynka lånord/översättningslån från engelskan tränga bort ett flertal inhemska varianter.
