Det dräller givetvis av olika slags smask och mums och namnam på alla språk, men ett faktum är att vad vi än kallat det på svenska har dessa synonymer mer och mer övergått till att bli jamjam, jammi, eller liknande. De är i sin tur förstås hämtade direkt från engelska yum-yum, yummie och allt vad nu engelsktalande kan få till i detta härad (ja, det uttrycker ääär uttjatat, jag håller med).
Man stjäl ord, direktöversätter dem, och man härmar (som sagts) enstaka ljud för att använda vid diverse känsloyttringar och -utbrott. Allt detta lägger sig som en lätenas matta över svenskan – det kommer förresten även krypande in underifrån. Beredvilligheten att tycka att även så små enheter som engelska ljud låter bättre än våra egna är förbluffande. Bland allt detta nya finns ett intressant gullighetsljud som folk i det här landet inte hade kunnat föreställa sig. Till för ett par decennier sen.
Tänk er ett tv-pratprogram med publik. Man tar in något litet djur på scenen – eller ett näpet barn. Publiken brister då ut i ett ljud som ligger mellan a och m, det börjar i en hög ton för att sjunka lite. En utdragen gullighetssuck, liksom.
👶🐶🐶🐕😹🐈🐕 🐈👶👶🐤🐶👶🐤😹🐈🐤🐶🐕🐕🐤🐶
Det är som om hela artikulationsbasen (jamen slå upp då!) håller på att ändras.
