Voff voff , säger hunden, grisen nöff nöff. Eller?

En svensk gris säger som alla vet nöff nöff. En finsk, däremot, lär säga röh röh. Engelska, tyska och spanska grisar säger oink oink, fast den tyska kan även säga grunz grunz.

Finska fåglar anses säga tsirp, tyska tschiwitt och franska cui cui. Engelska pipanden kan låta cheep, chirp och tweet.

Sådär håller det på, men man måste lägga märke till att lätena skrivs  som respektive land uttalar bokstavskombinationen på sitt språk. Den tyska gris vars ljud är (på tyska) grunz grunz måste skrivas grounts grounts (med tungrots-r gärna plus skitsnabbt ljud som ligger mellan svenska u och o) för att beskriva för en svensk vad tysken säger. Som ju inte är gruns gruns som svensken skulle uttala grunz-et om svensken inte kan tyska.

Förutom detta, att djurlätena måste uttalas av en infödd, skulle ändå oenigheten finnas där mellan olika nationaliteter. Och individer inom och utom dessa nationaliteter.

Vi har två ljudhärmande system här: ett beskriver vad en gris låter som: nöff nöff, i vårt fall.

Det andra måste skrivas om för att en fransos - t ex - ska förstå ljudet: neuf neuf. På detta fenomen är som bekant för de flesta ett skämt bildat.

Ljuden upplevs alltså olika trots att man kan misstänka djuren för att rent objektivt sett säga samma sak var de än bor. Visst finns det forskare som hävdar språk- och dialektskillnader hos djur, men jag sysslar mest med människospråk. Detta är nästan

fysiskt jobbigt: Stön, stånk, pust, ööhh, ajaj.